Wallander

Har nu tre söndagar i följd sett Wallander på TV4 och jag är överförtjust. Sista avsnittet är på söndag och jag längtar. Jag älskar förövrigt de flesta svenska polisserier - de känns mer trovärdiga än de amerikanska. Vet inte varför men jag tror att det är för att jag lättare kan skriva in mig själv i rollistan. I Wallander skulle jag tex. kunna vara misstänkt för något, råkade vara på fel plats vid fel tillfälle - mitt namn skulle dyka upp i utredningen och Kurt Wallander skulle skicka polisinspektör Stefan Lindman (Ola Rapace) för att förhöra mig, jag skulle få åka i Lindmans polisbil in till stationen, i bilen skulle Lindman ändra sin backspegeln så att han kunde titta till mig med jämna mellanrum med den där "Rapaceblicken". Om detta stod vi (ja det kanske bara var jag) och drömde om på jobbet då en av mina medarbetare vräker ur sig vad som händer i sista avsnittet. Jag trodde inte det var sant.

-Du skojar, säger jag upprört och med ganska hög volym.

Han inser sitt misstag och säger

-Ja, jag skojar, men jag förstår att han ljuger .

Jag spänner ögonen i honom så han verkligen förstår att han aldrig ALDRIG någonsin ska berätta ett slut på en av mina bästa kriminalserier med en av mina favoritskådespelare - men det är liksom lite svårt att vara allvarlig när han alltid är klädd i shorts, hängslen och hatt på jobbet.