Back to Gökstensskolan

Både i går och idag har jag suttit på publikplats i Gökstensskolans aula. I går såg jag lilla dotterns luciatablå med förskoleklassen och idag spelade stora dottern Goderafton på piano.
Vilka vibbar jag fick. Min gamla gitarrlärare kände igen mig och sa
-Den här scenen känner du väl igen Camilla!
Om jag gör. De 15 minuter i rampljuset som man ska få i sitt liv fick jag nämligen i Gökstensskolans aula. Jag har stått så många gånger på den scenen. Två gånger per år var det ShowGöken, det var aldrig frågan om man skulle vara med utan vad man skulle uppträda med. Jag nästan rodnar när jag tänker på allt konstigt vi gjorde på denna scen - vi drog oss verkligen inte för någonting. I går på lucian så skrattade vi lite hånfullt åt pappan framför oss som filmade hela luciaföreställningen. Kamerna var av senaste modell med alla tänkbara finesser - vi tom såg hur han klippte in lite lyktljus i början av filmen så att den skulle se lite proffsig ut när han visar upp den för övrig intresserad och ointresserad släkt.
Jag är så glad att inte filmkamera var så vanligt när jag stod där på scenen.