Sovvanor

Idag när jag hämtade barnen var minstingen på riktigt dåligt humör. Arg som ett bi var hon och kunde inte förklara varför.
-Jag är inte arg väste hon med igenknipen mun. Hon var troligtvis trött efter dagens utflykt så jag frågade lite försiktigt:
-Är du lite trött kanske? Fel fråga naturligtvis för då blev hon om möjligt ännu argare och skrek
-Nej jag är inte trött, låt mig bara vara. Två sekunder senare sov hon i bilen. (Det var då man blev sugen och väcka henne och säga att du var ju visst trött, men jag höll mig.)
Samma sak är det min man, han vägrar att erkänna att han sover framför TV:n. Jag kan komma upp med en kopp kaffe och fråga;
-Oj sov du?
-Nej, säger han och vinkar lite fånigt med ena handen för att försöka övertyga mig att han var vaken.
-Men varför kan du inte bara erkänna att du sov säger jag då.
-Men jag var vaken?
-Troligt svara jag alltid och så där håller vi på (ett litet kvällnöje....).
Dagen därpå erkänner han alltid att han somnade i soffan och jag undrar varför det är så svårt att säga det med en gång.
Själv somnar jag ofta i soffan och erkänner alltid, jag blir nämligen lite smått galen om någon väcker mig. Ikväll blev jag väckt och nu sitter jag här framför datorn och kan inte somna!