Länge leve sittliften

Idag söndag har jag så ont i kroppen, både befintliga och obefintliga muskler gör ont. Den värsta och konstigaste värken har jag jag i halssenorna (eller vad fasen det kan vara) som går mellan axlarna och huvudet. Jag kan med viss möda hålla huvudet uppe men kan inte lägga ned huvudet och och inte lyfta upp det utan att hjälpa till med händerna. Jag var i lördags och åkte en tur på längden vilket jag inte har gjort på väldigt väldig länge men jag tror att jag fått ont efter alla anspänningar i ankarliften. Anläggningen i Gillersklack hade några år på nacken och liftarna kändes minst sagt lite "rossliga". Efter lunchen när vi ändå var lite inkörda missade min minsting liften hon slet tag i mig - jag försökte dra henne med mig men misslyckades. 

Vi låg båda på backen med skidorna rakt upp. Det är förövrigt när man ska ta sig upp som man upptäcker att det var ganska länge sedan man var en vig gymnast.  Karl nr 2 kommer med sin gula jacka och hjälpte oss upp och säger lite försiktigt att det såg roligt ut. Vi beslutade att småttingarna fick åka tillsammans och han skulle agera liftvakt och hjälpa till. En ganska skön känsla infann sig strax efteråt då även mamma nr. 2 som är betydligt mer van liftåkare än mig också ramlade omkull i liften. Nu var karl nr 2 övertänt när han skulle hjälpa småttisarna med liften. Han tog tag i ankaret med all kraft och la den tillrätta mellan tjejerna. Men liftvajern åkte iväg utan ankaret,  han hade med sin styrka och total fokusering lyckats slita loss hela ankaret, tjejerna stod stilla kvar. När han insåg vad som hänt och nästa ankare började närma sig hivade han iväg den trasiga liften fick tag i en ny och fick tillslut iväg tjejerna. Jag åkte ensam bakom och skrattade så mycket att jag hade svårt att sitta kvar. Men vi lyckades tillslut ta oss upp men vi föredrar alla sittlifter. Då slipper man både strul och träningsvärk.

Stora och små barn nöjda i sittliften.