Vi hade laddat länge för detta två- dagarsläger, varit och shoppat bra-att-ha-grejer osv.
Jag kommer ihåg hur det var jag åkte på läger. Då vinkande man hej då vid samlingsplatsen och så var det ingen kontakt alls förrän man kom hem. Man kunde ringa från en telefonautomat om man ville men helst sparade man slantarna till dextrosol som var det enda tillåtna godiset. Man sov på liggunderlag. Jag blev dock ganska snart uppgraderad till en luftmadrass med inbyggd kudde (knölig som fan men dock lite högre än liggunderlag), den fick man blåsa upp om man inte lyckats pula ned en liten liten fotpump. De fanns de som hade lyxpumpar med sig, den pumpen ställde man mellan benen och handpumpade. Hade man tur fick man låna. Till det en tunn sovsäck.
Lite annorlunda idag kan man lugnt säga.
Först får Allan ta ledigt från jobbet för att skjutsa Lovisa - de har samling på fredag eftermiddag. På plats får hon separationssångest direkt och Allan får absolut inte lämna lägret. När han blir hungrig och vill åka hem vid åtta mutar han henne(det är lite så vi jobbar i vår familj ...). Hon förhandlar sig till 20:- + ett par nya träningsshorts. Efter tusen pussar och kramar får han äntligen lämna och det går bra och hon ringer tom med en glad röst och säger godnatt.
Men vi kan knappt sova för vi tror hela tiden att hon ska ringa så när vi vaknar på morgonen utan att hon har ringt är vi nästan lite sura - saknar hon inte oss? Men hon har sovit skönt kan jag lova. Den lyxigaste luftmadrassen på hela bygget (en muta förstås). Den är eldriven och självuppblåst och en halvmeter hög (skämmigt hög). Den dyra sovsäcken jag hade köpt hade hon lämnat hemma och smugglat med sig mitt sköna duntäckte. Detta upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig och helt plötsligt fått ett tunt fibertäckte i min säng.
Men vad nöjda vi var hela familjen när hon kom hem - två nätter på träningsläger. Det firade vi med att hon fick sova i våra sängar.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar