Idrottsmamma

Det allra första föräldrarmötet vi gick på med Lovisa var ju otroligt spännande. Hon var 6 år och hade börjat spela fotboll. Med glädje tog man emot lotterna som skulle säljas och kände sådan föreningsmoral, lättsålt var det också, mor- och farföräldrar köpte som bara den, för det var ju deras första barnbarn som sålde för klubben. Tom jobbet i kiosken var riktigt roligt. Man kokade kaffe med omsorg, livrädd för att just mitt kaffe skulle smaka illa. Nu en så där 100 föräldrarmöten senare ser det ut så här; Det ska städas, funktionäras, man ska gå på kurs och sälja lotter (skrapa massor av nitlotter), jobba på bingo, inventera, sälja korvar(köpa korvar), jobba som vaktmästare, gå på husråd, fixa fika, sitta i styrelser och föräldrarföreningar m.m. m. m. m.m.

Jag känner inte samma entusiasm.